En dag under GELAB Expedition Bjurälven 2009

Vi vaknade nog alla med en känsla av förväntansfullhet, den tidiga morgonen förde med sig ett välbefinnande lugn som spred sig i Stora Blåsjöns gamla lektions sal. Bland småstolar och bänkar började den nedlagda skolan sakta att få nytt liv, denna gång av en skara grottdykares förberedande morgonritualer inför dagens utmaningar.

Expedition Bjurälven var inne på sin sjunde dag, efter frukost och utrustningspackning var det så åter dags att ge sig ut på fjället. En karavan bestående av fyra bilar rullade iväg mot naturreservatet där fortsatta dykningar skulle göras och förhoppningar på outforskad grotta fanns starkt inom oss alla, idag skulle min dag innefattas av två karteringsdyk till de allra yttersta delarna av systemet varav ett skulle få min puls att slå extra slag.

Parkeringen vid Leipikvattnet är vår sista utpost innan färden måste gå vidare med hjälp av scooter. Den ca 30 minuter långa färden till dykplatsen är som att åka genom ett vykort, vi har inte bara fått möjligheten att uppleva Sveriges mest spännande dykplats utan också fått ta del av ortbefolkningens varma välkomnande samt njuta av den omgivande magnifika natur som även denna morgon visade sin allra bästa sida. Väl framme vid Dolinsjön hade vi en kort genomgång av dagens planerade aktiviteter som samtidigt avnjöts med en välbehövd varm choklad.

Att kartera grottsystemet i Bjurälven var ett stort mål i årets expedition, ett viktigt mål för framtida utforskningar och ett bevis och mått på vad vi har åstadkommit. Dagens kartering skulle innefattas av noggrann insamling av data innefattande grottvolym varannan meter samt kompassriktning och djup i samtliga punkter. Att vi vill inräkna volym är för att få en så korrekt bild av grottan som möjligt går, då i 3D.

Klockan började närma sig 10.30 och det var dags att förbereda mig för dagens första dyk, första dykteamet var tillbaka och stod och småpratade i isvaken och gick igenom hur de inspelade filmsekvenserna hade gått. Jag kontrollerade att jag fått med mig allt, skrivskiva med kompass, måttband och övrig utrustning kontrollerades enligt vanlig rutin och hoppar i den nyhackade vaken. Jag signalerar ok till dykledaren och ger mig iväg, uppström sidan av Dolinsjön består av en smal förträngning som måste passeras varje gång vi simmar in i grottan, ett tekniskt parti som måste tas igenom med stor försiktighet pga. de vasst utåtstickande kanter som pryder grottans tak. Väl inne i grottan öppnar en helt ny värld upp sig med fantastiska vita väggar rikligt beklädda med fasetter, grottan känns välkomnande och inte alls ogästvänlig och otrevlig.

Efter ca 15 minuters simmande kommer jag fram till ytterligare en restriktion kallad the Crack, innan jag går igenom kontrollerar min utrustning däribland luft för att senare trycka mig igenom förträngningen. Säkerhetsflaskor har placerats ut varje 20 meter i grottan, vi brukar skämtsamt påpeka att man nog hade kunnat frisimma ut genom grottan endast andandes ett andetag på varje säkerhetsflaska, en manöver jag dock till det längsta helst hade undvikit.

Väl innanför the Crack uppenbarar sig ytterligare ett smalt avlångt parti som måste simmas igenom med högsta koncentration, efter genomsimningen kommer gången som har en nedåtlutning på ca 20 grader att vara i total nollsikt. Linan som inte kan fästas på den mest lämpliga plats utan endast på befintliga utåtstickande kalkskivor, detta gör visualiseringen av gången desto viktigare för att ha en chans att säkert komma därifrån om det skall ske snabbt och utan fungerande ljuskälla.

Efter ca 30 min kommer jag fram till platsen där den nya linan skall läggas och karteras, grottan delar sig här ca 50 m efter den sluttande restriktionen i två tunnlar. Här är grottan ganska rymlig, ca 1,5 meter i tak samt ca 2,0 meter bred. Gången till vänster går lite sluttande uppåt och blir smalare och smalare ju längre vi penetrerar, gången är ännu inte karterad utan detta är målet med mitt nästkommande dyk.

Jag fäster in linan och beger min in i den högra av tunnlarna, jag blir direkt förvånad över hur smal gången verkligen är, ca 0.5 meter i tak på sina ställen och ögonformad med skarpa utåtstickande kalkskivor som motstått vattnets starka erosiva effekt. Jag simmar vidare i den ca 1,5 meter breda tunneln, tålmodigt samt metodiskt försöker jag hitta lätta infästningar som dels kommer att hjälpa min väg ut men också underlätta mitt mål, karteringen. Efter en stund kommer jag fram till en plats där tunneln tycks ta en ny riktning, jag gör en sista infästning och låser linrullen, då händer det.

Min regulator öppnar sig och börjar friflöda, snabbt stänger jag flaskan och byter regulator. Koncentrationen är på topp, pulsen har ökat något men jag är fortfarande relativt lugn. Jag försöker sakta vända mig om för att inte röra upp för mycket botten sediment, dock har det varit en ganska menlös manöver, när jag till slut lyckat vända mig om in den trånga gången inser jag att gången framför mig är helt igenslammad. Pulsen ökar lite till, jag vänder mig till min vänstra kran som bara för en stund sedan friflödande, öppnar den sakta och märker att den verkar fungera normalt igen. Ligger still och andas, kontrollerar min andning samt alla tre separata system som jag har med mig, luft finns det gått om. Nu börjar det kännas bättre, grottan börjar se mer välkomnande ut igen. Jag kollar min vänstra regulator igen och börjar ta fram måttband och skrivskiva. Linan som vi lägger ut har en liten knut varannan meter för att underlätta och göra karteringen så noggrann som möjligt, sikten har nu förbättrats till den grad att jag kan se vad måttbandet indikerar om jag bara håller det framför mitt cyklop.

Sakta men säkert jobbar jag mig utåt, ca 20 punkter registreras med volym, kompass kurs och djup. När jag kommer ut i bättre sikt och rymligare grotta packar jag ihop mina karteringsverktyg och gör mig redo för utgång. Saktande simmande hemåt tänker jag på hur snabbt allt kan hända, i situationer som denna måste man försöka göra allt för att behålla sitt lugn och fokusera sig på sin uppgift, att komma hem levande. De restriktioner som finns på vägen ut är nu i stort sett fria från sediment vilket gör att genomsimningarna blir relativt behagliga och säkra, den sista förträngningen innan man kommer ut i Dolinsjön får jag kämpa lite extra med denna gång, jag måste flytta de småstenar framför mig som kontinuerligt rasar in i grottan och täpper igen hålet ut. Efter ca 85 minuter bryter jag ytan och tar ett kallt friskt andetag, Johan kommer fram till mig och frågar hur det gick. Jag tänkte ett kort ögonblick och säger, riktigt fin tunnel till höger efter t-korset, dit måste du simma på nästa dyk.

Jag går upp och tar av min utrustning, sätter mig ner i en urgröpt snösoffa vid vaken. Sitter och solar och njuter av stunden och tänker för mig själv, lunch skall nog ätas innan jag ger mig på att kartera den vänstra tunneln.